Sprakforsvaret
   

Är de nordiska språken hotade som akademiska språk?

 

(Inledning vid IMPLAN-konferensen i Oslo den 2/5 – 3/5 2008)

 

Fram till 1850-talet dominerade latinet (i) som avhandlingsspråk vid Uppsala universitet, då det ersattes av svenskan. Under Sveriges ekonomiska guldålder, 1870 – 1970, då den reala tillväxttakten uppgick till två procent per år, endast överträffad av Japans, användes fem avhandlingsspråk i varierande utsträckning: svenska, latin, franska, tyska och engelska. Detta visar att det inte finns något absolut samband mellan ett lands ekonomiska framgångar och en ensidig satsning på ett akademiskt språk. Tyska var viktigt under början av 1900-talet, fram till andra världskrigets slut, men ersattes helt av engelskan efter andra världskriget. Idag är engelska det vanligaste avhandlingsspråket i Danmark, Norge och Sverige.


Latinet var ett äkta lingua franca, eftersom det inte var någons modersmål. Ingen stat kunde profitera på att latinet användes som vetenskapligt språk. När de nordiska nationalspråken ersatte latinet som vetenskapligt språk vid universiteten i Norden, var det fråga om en längre process, som inleddes i Danmark eller Sverige och fortsatte i Norge och Finland (inkl. ett byte av administrativt huvudspråk från svenska till finska). Islands universitet (Háskóli Íslands) inrättades först 1911. Idag har vi en historiskt sett ny situation; de nordiska nationalspråken håller på att ersättas som akademiska språk av ett nytt lingua franca, engelskan.

Några exempel

 

Några exempel kan illustrera den nuvarande situationen.

I Sverige gavs omkring 5000 av 40000 kurser, d.v.s. 12,5 procent, på landets universitet eller högskolor helt eller delvis på engelska enligt en uppskattning från 2006 (”Svenskan hotas av svengelskan” – Dagens Nyheter 20/10 2006). Enligt en översikt av det danska vetenskapsministeriet 2007 (citerat efter ”Sprog til tiden”, sid. 42) var en fjärdedel av alla universitetsutbildningar engelskspråkiga i Danmark, varvid en tredjedel av dessa samtidigt utbjöds på danska. Tendensen är dock att dessa parallella utbildningar på danska minskar i antal.

När det gäller andelen avhandlingar på engelska, uppgick dessa enligt Doktorandspegeln 2003 till 78 procent i Sverige.  Enligt senaste uppgifter har det skett en snabb ökning - enbart var fjortonde, d.v.s.  sju procent, avhandling skrevs på svenska år 2006. 99 procent av alla avhandlingar skrevs antingen på engelska eller svenska; någon promille på tyska. En norsk rapport (”Norsk vitenskap - på språklig bortebane?” ) uppskattade 2004 andelen engelskspråkiga avhandlingar till 70 – 80 procent. En annan undersökning (se ”Engelsk vinner terreng” ), som redovisades på ”Språkdagen” i fjol, visade att andelen masteruppsatser på engelska hade ökat till 33 procent från 9 procent 1986.

Tre danska forskare skrev nyligen ett debattinlägg  (”Forskeren i samfundet: Publicering, evaluering og formidling” )  med utgångspunkt från ekonomiämnet. Danska ekonomers publiceringsmönster har förändrats radikalt alltsedan andra halvan av 1900-talet.  Andelen böcker har minskat till förmån för artiklar, andelen artiklar på danska har minskat till förmån för artiklar på engelska, andelen internationellt publicerade artiklar har minskat till förmån för artiklar publicerade i amerikanska tidskrifter, andelen argumenterande text har minskat till förmån för matematiska modeller, andelen ensamförfattare har minskat till förmån för grupper av forskare och andelen pappersutgåvor har minskat till förmån för elektroniska. Författarna konstaterade: ”Det följer nästan automatiskt härav att danska har förlorat terräng som vetenskapligt språk.”

Det är fråga om snabba förändringar: På Köpenhamns universitet skrevs 90 procent av avhandlingarna på danska och 10 procent på engelska under perioden 1960 – 1979. Perioden 2000 – 2004 skrevs 100 procent av avhandlingarna på engelska!

Hur har denna situation kunnat uppkomma?

 

Engelskans expansion har varit särskilt snabb de två senaste decennierna, vilket framför allt hänger samman med datateknologins och Internets framväxt, den s.k. informationsrevolutionen. Detta har oundvikligen gynnat det engelska språket, eftersom datateknologin, både hård- och mjukvara, liksom Internet först utvecklades i USA, som dessutom fortfarande är världens starkaste ekonomi. USA och amerikanska universitet har dessutom kunnat locka till sig ledande forskare från världens alla hörn i kraft av ekonomiska resurser, status och språk.

De nordiska regeringarna har inte haft någon som helst beredskap inför engelskans expansion på högskolenivå utan tvärtom tillämpat en låt-gå-politik. Den svenska högskolepropositionen, ”Ny värld – ny högskola” 2004, nämnde betecknande nog inte med ett ord svenskans ställning på landets högskolor. I Norge försvann på ett aningslöst sätt den viktiga paragrafen ”Undervisningsspråket er til vanlig norsk" (§2.7) från den högskoleförordning, som trädde i kraft den 1/8 2005.

Bologna-processen handlar inte bara om att samordna och effektivisera den högre utbildningen i Europa, anpassa de europeiska examina till amerikanska, utan lika mycket om att ta upp konkurrensen med USA om den internationella studentmarknaden. Totalt studerade 2004 cirka 2,7 miljoner studenter i högre utbildning i ett annat land än där de hade sitt medborgarskap (”Värna språken – förslag till språklag”, sid. 173.). Detta leder till att särskilt högskolor i europeiska länder med små nationalspråk anordnar alltfler kurser på engelska, från grundkursnivå och uppåt, för att locka till sig utländska studenter. T.o.m. ungerska högskolor annonserar i svensk press om utbildning på engelska, trots att  Ungern – enligt en EU-undersökning – är det land inom EU som har sämst kunskaper i främmande språk, sämre än t.o.m. Storbritannien och Irland. Men universitet i de engelskspråkiga länderna kommer alltid att undervisa på bättre engelska än universitet i länder, där engelska inte är huvudspråk.
Nordiska språkvetare började diskutera den uppkomna situationen på 1990-talet. Detta ledde till flera utredningar tillsattes och olika betänkanden, som behandlade språksituationen i olika nordiska länder, publicerades i början av 2000-talet.  Något senare kom de första rekommendationerna eller språkplanerna i olika länder och vid vissa universitet, som specifikt gällde språksituationen inom högskolan.


Finns det botemedel?

 

Försvaret av de nordiska språken måste vila på tre huvudargument. 1) Alla språk har ett inneboende egenvärde, inklusive nationalspråken i Norden; 2) Det är en mänsklig rättighet att kunna använda sitt eget språk; 3) Slutligen det funktionellt-demokratiska argumentet, d.v.s. om det sker ett språkbyte, i det här fallet inom högskolan, kommer det att uppstå en klyfta mellan den s.k. bildade eliten och allmänheten i Norden, förmedling av vetenskapliga rön och resultat kommer att försvåras, vilket ytterst sett kommer att få negativa konsekvenser för demokratin.

Det första steget består i att erkänna att förhållandet mellan de nordiska språken och engelskan inom högskolan faktiskt är problematiskt. Därnäst att systematiskt diskutera språksituationen inom högskolan och helst låta denna diskussion resultera i lokala språkplaner för högskolorna och på ett nationellt plan i form av uppdaterade högskoleförordningar, som uttryckligen reglerar språkanvändningen. 

Den nordiska språkdeklarationen förespråkar parallellspråkighet mellan engelska och Nordens språk. Jag är skeptisk till denna huvudstrategi. Parallellspråkighet kan lätt missförstås som att det enbart gäller att reglera förhållandet mellan ett nordiskt språk och engelskan. Flera lokala språkplaner vittnar om denna ensidiga fokusering. Den officiellt beslutade parallellspråkigheten i Danmark har heller inte hindrat Veterinärhögskolan, numera en fakultet vid Köpenhamns universitet, liksom Danmarks Tekniska Universitet att besluta att all undervisning efter grundkursnivå ska ske på engelska. Men om man vill att studenterna i Norden ska behärska fler språk än det inhemska och engelska bör man hellre förespråka mångspråkighet. Svenska handelshögskolan i Helsingfors tillämpar exempelvis mångspråkighet, eftersom alla studenter måste avlägga kurser i de båda inhemska språken och i två främmande språk.

En bra högskoleförordning bör reglera frågan om arbets- och kommunikationsspråk, undervisningsspråk och examinations- och avhandlingsspråk. Den kan i så fall också göra lokala språkplaner överflödiga. En omarbetad högskoleförordning i Sverige borde enligt min uppfattning stadga

* att undervisningsspråket inom högskolan normalt är svenska på grundkursnivå och att studenter med svenska som modersmål alltid har rätt till undervisning på svenska utom i rena språkämnen. Undervisning på engelska kan ske för gäst- och utbytesstudenter och på master- och forskarnivå, om detta är mest ändamålsenligt.
* att ingen kurs ska kunna erbjudas på engelska, om den inte först erbjudits på svenska.
* att en svenskspråkig student alltid ska ha rätt att examineras på sitt eget språk - utom i rena språkämnen. Utländska studenter ska ha rätt att examineras på engelska eller annat språk, om behöriga examinatorer finns tillgängliga.
* att vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan skrivas på svenska, danska, norska, engelska, eller annat främmande språk, främst tyska, franska och spanska. En avhandling som skrivs på svenska eller annat jämbördigt språk enligt ovan förutom engelska, ska förses med en fyllig sammanfattning på engelska. En avhandling som skrivs på engelska eller annat främmande språk ska likaledes förses med en fyllig sammanfattning på svenska. Det enda som ska ha betydelse för val av avhandlingsspråk är om en avhandling kommer att kunna utsättas för en vetenskaplig granskning inom ämnesområdet eller inte.
* att publicering av vetenskapliga artiklar och avhandlingar på svenska inte ska missgynnas genom att kvantitativa mätmetoder, s.k. bibliometri, används.
* att givet att en kursbok på danska eller norska håller samma vetenskapliga standard som en engelskspråkig, är alltid de förra att föredra.

Om det inte vidtas resoluta motåtgärder, kan utvecklingen i Norden mycket väl leda till en situation liknade den i Afrika söder om Sahara, nämligen att inget inhemskt språk fungerar som undervisningsspråk inom den högre utbildningen eller som vetenskapligt språk. I Afrikas fall beror detta på kolonialismen - i Nordens fall kommer det i så fall vara fråga om självkolonialisering och att man frivilligt vridit klockan tillbaka.


Per-Åke Lindblom


i)  Krister Östlund/Urban Örneholm: ”Avhandlingsspråk vid Uppsala universitet 1600 – 1855”– Lychnos, Årsbok för idé- och lärdomshistoria 2000